Många medier har gått ut med rubriker som att Högsta domstolen förbjuder rättsdatabaser, Siren förlorar i HD – får inte lämna vidare domar och HD-beslut kan stoppa Lexbase och Acta Publica. IMY applåderar beslutet och säger att det skapar klarhet och stärker integritetsskyddet.
Offentliga handlingar och brottmålsdomar
I Sverige har vi regler om handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen. Reglerna innebär att ”Var och en har till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande rätt att ta del av allmänna handlingar i den utsträckning som inte reglerna om sekretess hindrar detta”. Bl.a. domar från våra domstolar är sådana allmänna handlingar, som alla alltså har rätt att få ta del av. Det har också inneburit att man har kunnat begära ut en stor mängd domar och bygga databaser utifrån dem, genom vilka det är möjligt att kolla om en viss person är dömd för brott (eller blivit åtalad men frikänts). Många som haft sådana databaser har också haft s.k. utgivningsbevis, som innebär att man får ett starkare grundlagsskydd för det som publiceras. Genom databaserna har sedermera kreti och pleti kunnat kolla om grannen, chefen eller Tinder-dejten har brottslighet i bagaget.
En lång debatt
Det har nog inte undgått någon att det pågått en diskussion om detta bör tillåtas, och om det är förenligt med reglerna i bl.a. GDPR om enskildas rätt till skydd för sin integritet. På ena sidan står våra grundlagar, och rätten att få del av allmänna handlingar, tillsammans med betydelsen av att bl.a. journalister har möjlighet till åtkomst till allmänna handlingar – även i stora mängder – för sin verksamhet. På andra sidan har vi GDPR som innebär att personuppgifter inte får behandlas hur som helst. Uppgifter om att en person dömts för brott är dessutom inte okänsliga uppgifter, och en massbehandling av sådana uppgifter lär kräva alldeles särskilda omständigheter för att få grönt ljus enligt GDPR.
Högsta domstolen söker balans
I avvägningen mellan tryckfrihetsförordningen och GDPR konstaterar Högsta domstolen att det förvisso står i vår svenska dataskyddslag att GDPR inte ska tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen. Samtidigt säger man att ”det inte kan anses förenligt med unionsrätten att ha en ordning som innebär att brottmålsdomar i stor omfattning lämnas ut med följd att en betydande mängd personuppgifter rörande lagöverträdelser därefter kan behandlas i en databas och göras tillgängliga för andra” och att ”en sådan ordning undergräver närmast helt det skydd vid behandling av uppgifter om lagöverträdelser som dataskyddsförordningen syftar till att ge”.
Högsta domstolen går vidare och konstaterar att syftet med undantaget från GDPR i förhållande till tryckfrihetsordningen främst är motiverat utifrån journalistisk verksamhet. Därefter konstaterar HD, utifrån en bestämmelse om sekretess i offentlighets- och sekretesslagen, att det finns utrymme för att beakta om det finns anledning att anta uppgifterna efter ett utlämnande kan komma att behandlas i strid med GDPR. Tillämpningen i de aktuella fallen blev följande: Eftersom det är fråga om databasföretag som tidigare begärt ut stora mängder domar och använt de personuppgifter som finns där i sökbara databaser, vilket är en behandling som strider mot GDPR, finns det anledning att anta att också de uppgifter som nu begärs ut skulle behandlas på ett sätt som strider mot GDPR. Därför gäller sekretess för uppgifterna i förhållande till databasägarna som begär ut dem (men alltså inte i förhållande till vem som helst).
Balansen: utlämning med förbehåll?
Högsta domstolen går därefter över till att undersöka om det går att hitta en medelväg som innebär att domarna lämnas ut, men att de inte får användas på ett sätt som strider mot GDPR. Det finns nämligen en möjlighet att lämna ut uppgifter med s.k. förbehåll, vilket innebär ett villkor för hur uppgifterna får användas. Då kan uppgifterna få användas för journalistiska ändamål, men inte för att användas i databaserna. HD landade därför i att uppgifterna skulle lämnas ut, men med ett förbehåll som innebär att de inte får göras sökbara för andra eller på annat sätt tillhandahållas allmänheten, samtidigt som de får användas i nyhetstexter och nyhetsunderlag. Vi får se om detta innebär att sista ordet är sagt om brottmålsdatabasernas vara eller icke vara.
Intressant på många plan
Förhållandet mellan inte bara GDPR utan hela EU-rätten och våra nationella regler är en gråzon. Det blir inte mycket gråare än så här. Ett tydligt tecken på hur svårnavigerat detta är: tre av sju justitieråd i avgörandet var skiljaktiga, dvs. de höll inte med om utgången. Beslutet fattades alltså med minsta möjliga marginal.
Från Bryssel hävdas att EU-rätten har företräde framför all nationell rätt, även grundlag. Uppenbarligen delar den svenska lagstiftaren inte den uppfattningen fullt ut, annars hade vi inte haft undantagsreglerna i dataskyddslagen (och frågan i Högsta domstolen hade varit rätt enkel). Nu har vi ett avgörande som pekar på att det går att snirkla sig fram på ett sätt som förenar de båda reglerna, i det här fallet utifrån en ändamålstolkning av reglerna i tryckfrihetsförordningen, som i hög grad tar sikte på journalistisk verksamhet.
Om det här avgörandet leder till ringar på vattnet och vi får anledning att ändra hur vi ser på EU-rätten som helhet, och GDPR i synnerhet, får framtiden utvisa. Just nu haglar det regler om informationshantering från Bryssel, så det kommer nog finnas gott om frågor att fundera på för både näringsliv och domstolar. Hör av er till oss om ni har några funderingar kring GDPR, Data Act, AI-förordningen, NIS 2, DORA eller något annat som håller er vakna. Vi är bra på det här med information och tech!
PS: Nu kan ni även ladda hem ett smakprov av den efterlängtade rapporten AI Policy & Compliance Watch
